Joseph Stiglitz: Ã…rets ekonomipristagare
“Den har dömt människor till döden”, berättade världsbankens förre apparatchik för mig. Det var som en scen frÃ¥n Le Carre. Den mästerlige gamle agenten kommer in frÃ¥n kylan, hoppar över till vÃ¥r sida, och under nÃ¥gra timmars debriefing berättar han om sina minnen av illdÃ¥d begÃ¥gna för en politisk ideologi han nu inser blivit rutten.
Och här framför mig satt en betydligt större fångst än någon gammal spion från kalla kriget. Joseph Stiglitz var chefsekonom på Världsbanken. Till en stor del var den nya ekonomiska världsordningen hans teorier omsatta i verklighet.
Under ett antal dagar höll jag i Stiglitz´ “debriefing” vid universitetet i Cambridge, pÃ¥ ett hotell i London och slutligen under IMF:s och Världsbankens stora sammankomst i Washington i april 2001. Men i stället för att sitta som ordförande för ministrar och centralbankirer hölls Stiglitz utestängd bakom de blÃ¥ polislinjerna, pÃ¥ samma sida som nunnorna med sitt stora träkors, de bolivianska fackföreningsledarna, föräldrarna till AIDS-offer och andra globaliseringsaktivister. Den ojämförlige insidern var nu pÃ¥ utsidan.
Stiglitz fick sparken frÃ¥n Världsbanken 1999. Han fick inte nÃ¥gon tyst pension – USA:s biträdande finansminister Larry Summers krävde enligt vad jag erfarit en offentlig bannlysning efter att Stiglitz uttryckt sitt första milda ogillande av en globalisering pÃ¥ Världsbankens vis.
Här i Washington avslutade vi den sista av flera exklusiva intervjuer för The Observer och BBC:s Newsnight om de verkliga, ofta fördolda mekanismerna hos IMF, Världsbanken och dess 51%-iga ägare, USA:s finansministerium.
Och här, frÃ¥n onämnda källor (inte Stiglitz), fick vi en hög med dokument märkta “konfidentiellt”, “begränsat” och “fÃ¥r ej exponeras utan Världsbankens tillstÃ¥nd.”
Stiglitz hjälpte till att översätta en frÃ¥n byrÃ¥kratsprÃ¥k, en “Landsstrategi för bistÃ¥nd.” Det finns en sÃ¥dan strategi för alla fattigare länder, enligt Världsbanken tillkommen efter noggrann utredning pÃ¥ plats i landet. Men enligt insidern Stiglitz bestÃ¥r Världsbanksstabens utredning av en noggrann inspektion av nationens femstjärninga hotell. Den avslutas med ett möte med nÃ¥gon bedjande, bruten finansminister som blir överräckt ett omstruktureringsavtal, redan förberett för hans frivilliga underskrift (jag har en samling av dessa).
Varje lands ekonomi analyseras individuellt, och därefter, säger Stiglitz, ger Världsbanken varje minister samma identiska fyrstegsprogram.
Steg ett är privatisering – vilket Stiglitz säger snarare borde kallas korruptifiering. Snarare än att motsätta sig försäljning av statliga industrier, säger han att nationella ledare – med Världsbankens krav som medel för att tysta lokala kritiker – glatt sÃ¥lde ut sina elektricitets- och vattenföretag. “Man kunde se deras ögon vidgas” vid utsikterna till 10%-iga provisioner, utbetalda till schweiziska bankkonton, bara för att dra bort nÃ¥gra miljoner frÃ¥n försäljningspriset pÃ¥ de nationella tillgÃ¥ngarna.
Och USA:s regering visste om det, anklagar Stiglitz, Ã¥tminstone när det gäller den största korruptifieringen av alla, den ryska utförsäljningen 1995. “Inställningen hos USA:s finansministerium var att detta är utmärkt eftersom vi vill ha Jeltsin omvald. Vi bryr oss inte om det är ett korrumperat val. Vi vill att pengarna ska gÃ¥ till Jeltsin” genom mutor till hans kampanj.
Stiglitz är inte någon konspirationsgalning som tjatar om svarta helikoptrar. Den här mannen var inne i spelet, medlem i Clintons regering som ordförande för presidentens råd av ekonomiska rådgivare.
Det som smärtar Stiglitz mest är att de USA-stödda oligarkerna länsade Rysslands industriella tillgångar, med resultatet att korruptionsaffärerna nästan halverade den nationella produktionen med depression och svält som följd.
Efter korruptifiering kommer steg tvÃ¥ av IMF:s/Världsbankens överallt lika gÃ¥ngbara plan för att rädda din ekonomi: Avreglering av kapitalmarknaderna. I teorin möjliggör avreglering av kapitalmarknaderna för investeringskapital att flöda in och ut. Tyvärr, sÃ¥som i Indonesien och Brasilien, flödade kapitalet bara ut och ännu mera ut. Stiglitz kallar detta för “heta pengar”-cykeln. Pengar kommer in till spekulation i fastigheter och valuta, och flyr sedan vid minsta tecken pÃ¥ problem. Ett lands reserver kan tömmas pÃ¥ dagar eller timmar. Och när det händer kräver IMF att dessa länder ska höja sina räntor till 30%, 50%, ja 80% för att locka spekulanterna att komma tillbaka med landets valutareserv.
“Resultatet var förutsägbart”, sade Stiglitz om tidvattenvÃ¥gorna av “heta pengar” i Asien och Latinamerika. Högre räntor fördärvade egendomars värde, ödelade industriproduktion och tömde länders kassakistor.
Vid denna punkt driver IMF den flämtande nationen till steg tre: Marknadsbaserad prissättning, ett fint uttryck för att höja priserna på mat, vatten och hushållsgas. Detta leder förutsägbart nog till steg tre-och-ett-halvt: Det som Stiglitz kallar IMF-upploppen.
IMF-upploppen är plÃ¥gsamt förutsägbara. När ett land är “nere för räkning, drar [IMF] nytta av situationen och pressar ut den sista blodsdroppen ur dem. De skruvar upp värmen tills, slutligen, hela grytan exploderar,” som när IMF avskaffade subventionerna för mat och bränsle för fattiga i Indonesien 1998. Upplopp bröt ut i Indonesien, men det finns fler exempel – de bolivianska upploppen mot vattenpriser under Ã¥r 2000 och februari 2001, upploppen i Bolivia mot den av Världsbanken framtvingade prishöjningen pÃ¥ hushÃ¥llsgas. Det är nästan sÃ¥ att man fÃ¥r intrycket att upploppet är inskrivet i planen.
Och det är det. Vad Stiglitz inte visste är att BBC och The Observer i USA fick tag pÃ¥ flera dokument inifrÃ¥n Världsbanken, stämplade med de där irriterande varningarna, “konfidentiellt”, “begränsat”, “fÃ¥r ej exponeras.” LÃ¥t oss Ã¥tervända till en av dem: “Interimistisk landsplan för bistÃ¥nd” gällande Equador, i vilken Världsbanken flera gÃ¥nger pÃ¥stÃ¥r – med kuslig träffsäkerhet – att de förväntade sig att deras planer skulle ge upphov till “sociala oroligheter”, för att använda deras byrÃ¥kratterm för en nation i brand.
Det är inte förvÃ¥nande. Den hemliga rapporten noterar att strategin att göra USA-dollarn till Equadors valuta har pressat ner 51% av landets befolkning under fattigdomsgränsen. Världsbankens plan för “bistÃ¥nd” förordar helt enkelt att sociala stridigheter och lidande ska bemötas med “politisk fasthet” – och ännu högre priser.
IMF-upploppen (och med upplopp menar jag fredliga demonstrationer skingrade av kulor, stridsvagnar och tÃ¥rgas) leder till en ny panisk kapitalflykt och regeringssammanbrott. Denna ekonomiska eldsanläggelse har sin ljusa sida – för utländska storföretag som vid den efterföljande brandrean kan plocka Ã¥t sig Ã¥terstÃ¥ende tillgÃ¥ngar, kanske nÃ¥gra gruvkoncessioner och hamnar.
Stiglitz noterar att IMF och Världsbanken inte är nÃ¥gra fullkomligt hjärtlösa anhängare av marknadsekonomi. Visserligen stoppade IMF Indonesiens subventioner för matinköp, men “när bankerna behöver räddas undan ekonomisk kris är inblandning [i marknaden] välkommen.” SÃ¥ IMF skramlade ihop tiotals miljarder dollar för att rädda Indonesiens finansmän, och i förlängningen de amerikanska och europeiska banker de lÃ¥nat sina pengar frÃ¥n.
Ett mönster blir synligt. Det finns många förlorare i det här systemet men en klar vinnare: De västerländska bankerna och USA:s finansministerium, som tjänar stora pengar på denna nya, vansinniga, internationella kapitalsnurra. Stiglitz berättade för mig om sitt olyckliga möte, i början av hans tid vid Världsbanken, med Etiopiens nye president efter landets första demokratiska val. Världsbanken och IMF hade beordrat Etiopien att lägga undan biståndspengar på sitt reservkonto hos USA:s finansministerium, vilket ger en ynklig ränta på 4%, samtidigt som landet lånade USA-dollar till en ränta på 12% för att mätta sin befolkning. Den nye presidenten bönföll Stiglitz att låta honom använda biståndspengarna för att återuppbygga landet. Men nej, slantarna gick rakt in i bankvalvet hos USA:s inrikesministerium i Washington.
Nu kommer vi till steg fyra i vad Världsbanken kallar sin “strategi för fattigdomsbekämpning”: Frihandel. Detta är frihandel enligt WTO:s och Världsbankens regler, och Stiglitz liknar frihandel pÃ¥ WTO-vis med opiumkrigen. “Det handlade ocksÃ¥ om att öppna upp marknader”, sade han. PÃ¥ samma sätt som pÃ¥ 1800-talet river amerikaner och européer idag ner hinder för handel i Asien, Latinamerika och Afrika, medan de skyddar sina egna marknader mot tredje världens jordbruksproduktion.
Under opiumkrigen använde Väst militära blockader för att tvÃ¥ngsöppna marknader för sin obalanserade handel. Idag kan Världsbanken beordra en finansiell blockad som kan vara lika effektiv – och ibland lika dödlig.
Stiglitz är särskilt känslosam när det gäller WTO:s immaterialrättsliga avtal (som gÃ¥r under förkortningen TRIPS). Det är här, säger ekonomen, som den nya världsordningen har “dömt människor till döden” genom att framtvinga omöjliga avgifter och pÃ¥lagor att betalas till läkemedelsföretag för märkesskyddade mediciner. “De bryr sig inte”, sade professorn om de företag och bankmän han arbetade med, “om människor lever eller dör.”
Förresten, bli inte förbryllad av hur det här ibland talas om IMF, ibland om Världsbanken, och ibland om WTO. De är utbytbara masker framför samma maktsystem. De har kopplat ihop sig med varandra med vad som pÃ¥ ett obehagligt vis kallas “triggers”. När ett lÃ¥n tas hos Världsbanken för en skola “triggas” ett krav pÃ¥ att acceptera varje villkor – i genomsnitt 111 per land – som ställts av sÃ¥väl Världsbanken som IMF. I själva verket, säger Stiglitz, kräver IMF att länder ska acceptera handelsriktlinjer som är mer hÃ¥rdslÃ¥ende än de officiella reglerna frÃ¥n WTO.
Stiglitz största bekymmer är att Världsbankens planer, utarbetade i hemlighet och drivna av en dogmatisk idologi, aldrig öppnas för meningsutbyte eller kritik. Trots västländernas pÃ¥tryckningar för val i utvecklingsländerna menar han att de sÃ¥ kallade fattigdomsbekämpningsprogrammen “underminerar demokratin.”
Och de fungerar inte. Produktiviteten i det svarta Afrika under överinseende av IMF:s strukturella “bistÃ¥nd” har gÃ¥tt käpprätt Ã¥t helvete. Lyckades nÃ¥got land undvika detta öde? Ja, sade Stiglitz, och pekade pÃ¥ Botswana. Hur dÃ¥? “De bad IMF att packa sina väskor.”
Så jag vänder mig till Stiglitz. Okej då, du som är professor och begriper hur man ska göra, hur vill du hjälpa utvecklingsländerna? Stiglitz föreslog långtgående jordreformer, ett angrepp mot hjärtat av statarsystemen, mot de ockerhyror som tas ut av de jordägande oligarkerna runtom i världen, som regel kanske 50% av hyresgästens skörd. Så jag var tvungen att fråga professorn: När du var chefsekonom hos Världsbanken, varför följde inte banken dina råd?
“Om man utmanar [jordägande], skulle det innebära en förändring av eliternas makt. Det är inte nÃ¥gon prioritet pÃ¥ deras dagordning.” Uppenbarligen inte.
Det som till slut drev honom att sätta sitt jobb pÃ¥ spel var hur bankerna och USA:s finansministerium inte klarade av att ändra kurs när de ställdes inför kriserna – misslyckanden och lidanden orsakade av deras monetaristiska fyrstegsfoxtrot. Varje gÃ¥ng deras marknadslösningar misslyckades krävde IMF helt enkelt ännu friare marknader.
“Det är lite grann som pÃ¥ medeltiden”, berättade insidern för mig, “När patienten dog sade de, tja, han avslutade Ã¥derlÃ¥tningen för tidigt, han hade fortfarande lite blod kvar i sig.”
Något jag fick med mig från mina samtal med professorn var att lösningen till världsfattigdom och kriser är enkel: Ta bort blodsugarna.
###
En version av denna text publicerades först som “The IMF:s Four Steps to Damnation” i The Observer (London) i april 2001, och en annan version publicerades i “The Big Issue” – en tidning som de hemlösa säljer pÃ¥ perrongerna i Londons tunnelbana. The Big Issue erbjöd motsvarande utrymme till IMF, vars “deputy chief media officer” skrev:
“[…] Jag finner det omöjligt att svara med tanke pÃ¥ djupet och omfattningen av hörsägen och felaktig information i [Palasts] rapport.”
Naturligtvis var det svårt för honom att svara. Informationen (och dokumenten) kom från de olyckliga skarorna inne i hans organisation och i Världsbanken.
Greg Palast, undersökande journalist pÃ¥ BBC och londontidningen Observer, är aktuell med boken “The Best Democracy Money Can Buy” som utkommer pÃ¥ Pluto Press i april 2002. Läs mer av hans artiklar om globalisering pÃ¥ www.GregPalast.com
översättning av Johan Rönnblom
Den svenska översättningen är publicerad på websidan www.globalt.nu
http://www.globalt.nu
Greg Palast has written four New York Times bestsellers, including Armed Madhouse, Billionaires & Ballot Bandits, and The Best Democracy Money Can Buy, now a major non-fiction movie, available on Amazon ”” and can be streamed for FREE by Prime members!
Stay informed, get the signed DVD of the updated, post-election edition of The Best Democracy Money Can Buy: The Case of The Stolen Election, a signed copy of the companion book ”” or better still, get the Book & DVD combo.
Support The Palast Investigative Fund and keep our work alive! Become a monthly contributor and automatically receive Palast's new films and books when they're released!
Or support us by shopping with Amazon Smile. AmazonSmile will donate 0.5% of your purchases to the Sustainable Markets Foundation which automatically goes to the benefit of The Palast Investigative Fund and you get a tax-deduction! More info .
Subscribe to Palast's Newsletter or his special list for Poems & Stories.
